Vid bergsvärldens lugna sjö,
där himlen viskar hemligheter till vattnet,
det finns fred,
en mild famn av stillhet,
där tiden känns avstängd,
och världen är insvept i en mjuk kram.

Här växer kärleken till nya höjder,
som vilda blommor som dansar i solen,
varje kronblad ett löfte,
varje bris en öm suck,
som hjärtan blommar under den vakande blicken
av höga tallar och gamla stenar.

Mitt land är så underbart vackert,
en gobeläng av dalar och toppar,
vävda av skratttrådar,
och sorlet av bäckar,
en duk målad med nyanser av glädje
som glittrar som stjärnor i skymningen.

Som en kvinna i en sommarnatt,
strålande och berusande,
hon håller värmen från solen,
skymningens svala smek,
och alla som vandrar på hennes stigar
hitta tröst och styrka att sväva.

I denna fridfulla oas,
livet utvecklas tyst,
ekon av drömmar som flätas samman
med susandet av löv,
och jag är evigt tacksam
att stå vid denna lugna sjö,
där fred är mer än en viskning,
det är en låt som kallar mig hem.